|
i en kommentar till samma vers med citat av Mudjahid, ett stort namn i den generation som följde efter Profeten Muhammeds (Gvföh) följeslagare, på följande sätt: "Ordet 'par' (zawdjan-zawdjayn) syftar här på muqabilat, ting och väsen som står i motsättning till eller utgör kontraster till varandra eller som står i ett visst förhållande sinsemellan, såsom man och kvinna, himmel och jord, sol och måne, natt och dag, ljus och mörker, gott och ont." Nu var jag tillfredsställd; jag hade funnit mitt sanningskriterium och jag var övertygad. (Ordet 'motsatspar' i de två citaten ovan är det som jag har använt i min Koran-tolkning i överensstämmelse således med As-Sabunis här återgivna förklaring.)
Men jag vill framhålla ytterligare något som man finner både i Koranen och i de profetiska "traditionerna" och som enligt min syn har en mycket stor betydelse i religionen Islam: Guds förlåtelse, Hans nåd och barmhärtighet. Om inte detta uttryck hade trubbats av genom alltför flitig användning, skulle man kunna säga att dessa ord svarar mot en tanke som går som en röd tråd genom Koranens hela text. Den hänger samman med idén att människan, fastän skapad i den bästa skapnad (95:4) dock är skapad svag (4:28) och, [underförstått, vad vore ni] om inte Gud visade er godhet och förbarmade Sig över er. Inget annat gudomligt attribut ges en motsvarande plats i Koran-texten. I 6:12 finner man detta uttryck: Gud har för Sig stadfäst nådens och barmhärtighetens [lag], varav vers 54 i samma sura ger ett eko. Varje sura i Koranen utom den nionde, har som inledning orden bismi 'llahi 'r-rahmani 'r-rahim (I Guds, den Nderikes, den Barmhärtiges namn!) och "Den Nåderike" är titeln på en sura, den 55e. Det förefaller mig alldeles klart att attribut som "Den förlåtande" och "Den Nåderike", "Den Barmhärtige" helt motsvarar vad de kristna menar när de talar om Guds "kärlek", en term för vilken de första kristna teologerna valde det grekiska ordet agape för att markera skillnaden mellan detta begrepp och kärleken människor emellan (eros). Men man måste hålla med om att ordet 'kärlek' knappast är på sin plats när det gäller att definiera ett gudomligt attribut, medan förlåtelse, som den uppriktigt ångerfulle syndaren kan uppnå, och barmhärtighet som Gud av nåd skänker Sin skapade varelse helt utan samband med hans eller hennes eventuella förtjänster, Koranens bi-ghayri hisab, är det däremot.
För att bättre klargöra min tanke vill jag hänvisa till en tillförlitlig "tradition", enligt vilken Gud säger: [På Uppståndelsens dag] kommer de som förtjänat Pradiset att stiga in i Paradiset och de som förtjänat Helvetet att stiga in i Helvetet. Sedan skall Gud säga [till änglarna]: Gå [in i Helvetet] och sök ut dem i vars hjärtan det fanns så mycken tro [eller så mycket gott] som vikten av ett senapskorn och för ut dem. Och de kommer att föras ut, svedda och svartnade, och kastas i livets flod; ni har nog sett hur fjolårets gula, vissnade gräs vid flodstranden skjuter färska gröna skott. Så skall också de återkomma till livet. - En skön bild, förefaller det mig, av Guds nåd och barmhärtighet i aktion, som enligt vers 156 i den sjunde suran når överallt och varom Gud enligt ännu en tillförlitlig "tradition" säger: Förvisso hinner Min nåd och Min barmhärtighet ifatt Min vrede.
När jag har tillfälle att tala om Islam med icke-muslimer brukar jag särskilt framhålla följande punkter:
Islam är medelvägens religion, som avvisar alla ytterligheter. Tvång skall inte förekomma i trosfrågor, säger Koranen (2:256). Ingenting av det du tänker eller gör har värde inför Gud, om det inte bärs av inre övertygelse och är resultatet av ett fritt val.
Det är jämviktens religion. Ge åt andra av det goda som Gud har låtit dig förfoga över, men inte på bekostnad av din och din familjs nödtorft. Vältra dig inte i lyx och överflöd, men gör inte heller askes till din målsättning. Vi arbetar och fastar i fastemånaden Ramadan under dygnets ljusa timmar, men vi vilar, äter och förströr oss när solen har gått ned och ständigt tackar vi Gud för Hans gåvor och förhärligar Honom. Om någon angriper oss, har vi rätt att försvara oss med samma mynt, men Koranen framhåller gång på gång det lovvärda i att glömma det onda som någon har gjort oss och att möta ont med gott.
Det är enkelhetens religion. Den har inga andra dogmer än den att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är Hans Sändebud, den siste i den långa raden av gudomliga budbärare, som kom med det sista och slutgiltiga budskapet, nämligen Koranen. Den saknar prästerskap och sakrament och den ser människan stå ensam inför Gud, liksom vi alla vid tidens ände ensamma kommer att stå till svars för våra handlingar inför Honom.
Det är tålamodets och toleransens religion. Den manar oss att tala hövligt och försynt med dem som följer andra gudomliga uppenbarelser (nämligen de kristna och judarna) och att tävla med dem om att göra gott. I sura 22,
|
|
