Jag bekänner mig till Islam, förlåtelsens och barmhärtighetens religion, som jag har funnit efter ett långt liv som kristen (katolik), sedan jag på 1960-talet, Andra Vatikan-konciliets årtionde, kom till slutsatsen att den katolska Kyrkan, vars ledare vågat ta itu med de gamla gudstjänstritualerna av mer än tusenårig hävd, ge dem en modernare utformning och anförtro lekmännen en aktivare roll allt i syfte att vinna nya adepter och gjuta nytt liv i tron, att denna Kyrka genom sin plötsligt påkomna reformiver visade att den inte är en av Gud, alltings Skapare, en gång för alla given religion utan, åtminstone i stora delar, ett verk av människohänder. De uppgifter som detta koncilium eller ekumeniska kyrkomöte fick sig pålagda eller tilldelade sig själv rörde i princip enbart religionens ytterfasad, dess ritualer, seder och bruk, ingalunda likgiltiga eller betydelselösa, och att undersöka med vilka medel Kyrkan i någon mån kunde återerövra sin forna centrala ställning och sitt inflytande i samhället. Trons väsentliga innehåll, fastställt i den långa raden av dogmer och doktriner, utformade under århundradena på det ena kyrkomötet efter det andra eller i Vatikanens kammare, dvs. av människor, berördes däremot inte. Dogmer och doktriner, från den som antogs på kyrkomötet i Nicæa år 325 och bekräftades av mötet i Konstantinopel 581 och som ger definitionen av Jesu Kristi natur, på samma gång mänsklig och gudomlig, till den år 1854 av Pius IX fastslagna doktrinen att Jesu moder, Maria, ensam i mänsklighetens historia, hade undsluppit arvsynden, som annars enligt kristen tro belastar varje människa från födseln, eftersom hon hade avlats utan synd - doktrinen om Marias Obefläckade avlelse.

En på gudomlig uppenbarelse grundad religion måste, som jag ser det, vara universell, oföränderlig och tillämplig överallt. En sådan religion finns sedan snart 1400 år och dess namn är Islam, vilket på arabiska betyder "underkastelse under Guds vilja"; dess huvudkälla är en Skrift, Koranen eller på arabiska al-Qur'an, som innehåller de gudomliga ord som uppenbarades för Profeten Muhammed (Gvföh) åren 610 till 631, först i Mekka, sedan i Medina, och som i dag framstår för oss som en bok, indelad i 114 "suror" (kapitel).

Jag fick lära känna denna religion under en vistelse i Marocko vid den tid då min katolska tro sviktade inför det hårda slag som de förut nämnda reformerna innebar, beslutade under Andra Vatikan-konciliet,. Jag såg med en gång den enastående skönheten i dess uttrycksformer, kallelsen till bön, också i nattens tysta timmar, bönens högtidliga ritual med nedfallet med pannan mot marken, det fysiska uttrycket för underkastelsen under Gud, världsalltets Herre, den unisona Koran-läsningen i moskén efter vissa melodiska regler etc., och jag tänkte att jag kanske här såg framför mig den fasta, oföränderliga religion jag sökte. Men dessa former av andlig skönhet som jag nu upplevde var ändå ingenting mer än just subjektiva upplevelser och jag kände ett uppenbart behov av intellektuell övertygelse, att finna ett sanningskriterium. Det visade sig att Koranen själv skulle tillhandahålla detta kriterium, detta sanningsbevis. Jag läste i sura 113 följande ord: Säg: Jag söker skydd hos gryningens Herre, mot det onda i det som Han har skapat och jag sade mig att aldrig, under de 40 år som jag varit en medveten kristen, hade jag läst eller hört en klar, med logiken förenlig förklaring av ursprunget till det onda och till dettas roll i världen. Snarare har man låtit mig förstå - utan att säga det med just dessa ord - att det ondas ursprung måste sökas någon annanstans än i Guds skapelse. Men detta måste ju innebära att man tänker sig en annan "skapare" vid Guds sida. Bekänner sig då inte de kristna enligt den niceanska trosbekännelsen och i trots av Trefaldighetsdoktrinen till En Gud ("credo in unum Deum, Creatorem cœli et terræ")? Där ligger problemets kärna och så kommer det att förbli. Koranens förklaring är i allt fall direkt och otvetydig: det onda finns i Guds skapelse, det finns i handlingar utförda av dem som Gud har skapat. Otvivelaktigt är vi alla medvetna om det onda som omger oss och det som vi har inom oss. Och man kan gå ett steg längre utan att överge Koranen: det onda finns i världen och måste finnas där som ett element i och en grundförutsättning för ett övergripande moralsystem. Hur skulle vi annars kunna känna igen och välja det goda och det rätta, om inte det onda fanns? Hur kan man känna och värdesätta ljus, om inte dess motsats, mörker, finns? Man ser också begreppet 'motsats' ('kontrast') i Koranen. I vers 49, sura 51, läser man: Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar - på arabiska zawdjayn - och i 36:36: Stor i Sin härlighet är Han, som har skapat allt vad jorden alstrar, människorna själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar (al-azwadj). I sin kommentar till den först citerade versen säger den store Koran-exegeten från 1300-talet (e.Kr.) Ibn Kathir: "Allt som är skapat har skapats i par, himmel och jord, natt och dag, sol och måne, land och hav, ljus och mörker, tro och otro, liv och död, paradis och helvete, ja, till och med djur och växter." Och den lärde syriern Muhammad Ali as-Sabuni, professor vid universitetet i Mekka, uppkallat efter kung Abd al-Aziz, uttrycker sig i sin Safwat at-tafasir